1776-1837 British John Constable Locations 1837). English painter and draughtsman. His range and aspirations were less extensive than those of his contemporary J. M. W. Turner, but these two artists have traditionally been linked as the giants of early 19th-century British landscape painting and isolated from the many other artists practising landscape at a time when it was unprecedentedly popular. Constable has often been defined as the great naturalist and deliberately presented himself thus in his correspondence, although his stylistic variety indicates an instability in his perception of what constituted nature. He has also been characterized as having painted only the places he knew intimately, which other artists tended to pass by. While the exclusivity of Constable approach is indisputable, his concern with local scenery was not unique, being shared by the contemporary Norwich artists. By beginning to sketch in oil from nature seriously in 1808, he also conformed with the practice of artists such as Thomas Christopher Hofland (1777-1843), William Alfred Delamotte, Turner and, particularly, the pupils of John Linnell. Turner shared his commitment to establishing landscape as the equal of history painting, despite widespread disbelief in this notion. Nevertheless, although Constable was less singular than he might have liked people to believe, his single-mindedness in portraying so limited a range of sites was unique, and the brilliance of his oil sketching unprecedented, while none of his contemporaries was producing pictures resembling The Haywain (1821; London, N.G.) or the Leaping Horse (1825; London, RA). This very singularity was characteristic of British artists at a time when members of most occupations were stressing their individuality in the context of a rapidly developing capitalist economy  Related Paintings of John Constable :. | Die Valley Farm | The Castle Rock,Borrowdale | The Close, Salisbury | Old Sarum | Evening |
Related Artists:
august jerdorff

Evaristo Baschenis
1617-1677 Italian Evaristo Baschenis Galleries Italian painter. He came from a family of painters originally from Averara, Lombardy, but with different branches active in the provinces of Bergamo and Trentino, mostly specializing in fresco decoration of churches. He probably started working within the same regional tradition but soon came to specialize in still-lifes and moved beyond his familys limited and provincial style to create a richer and more complex art.
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.